Annika Svensson Dalgen

"Jag minns första gången jag mötte polarisen. Det var på Svalbard, långt norr om polcirkeln, där tystnaden är lika djup som havet och ljuset rör sig annorlunda. Framför mig låg glaciären – levande, rörlig, knarrande och jag såg hur isen sakta lossnade, bröts av och började sin resa ut i det salta havet.

Där, i mötet mellan det uråldriga och det ständigt föränderliga, uppstod något magiskt. Den tusenåriga isen, formad av tidens tyngd, bar på lager av historia. Snö hade fallit, pressats samman, år efter år, tills luften trängdes bort och kvar blev en klarhet så djup att färgen förändrades. Ju längre ner i isen, desto mer intensiv blev blåheten – kalla, nästan oändliga nyanser som inte går att beskriva, bara uppleva.

Det var dessa mönster som stannade kvar i mig. De etsade sig fast, inte bara som en syn, utan som en känsla.

Min första tolkning kom i porslin – en transparent lera där jag försökte fånga ljuset, djupet, stillheten. Men längtan efter något mer levande, något som verkligen kunde bära ljuset, växte fram. Glaset kallade.

Genom ett nära samarbete – där modern 3D-skanning mötte traditionellt hantverk – tog nästa steg form. I värmen från ugnen och med andetaget i glasblåsningen föddes de första lyktorna i svenskt glas från Skrufs glasbruk i Småland.

Nu finns de här – unika, signerade lyktor/skålar som bär spår av isens rörelse, dess djup och dess stillhet. När ljuset tänds i dem lever mönstren vidare, som ett eko från Arktis och dess atmosfär.

Det här är mitt sätt att hedra naturen. Att påminna om dess skönhet, men också dess sårbarhet. Ett sätt att erkänna den globala uppvärmningen – och samtidigt bidra till förändring.

En liten låga. Ett stort sammanhang. Ett stycke frusen tid – förvandlad till ljus."

– Annika Svensson Dalgren